Jag skrev detta någon gång under förra sommaren, sommaren -17. Men jag hittade den först nu och kände att det beskrev så bra hur jag kände, så jag lägger upp den nu ändå.
Från två till en, till två igen
Lägenhet efter lägenhet.
Bud efter bud och funderingar kring soffa och säng. Kan vi ha helvita väggar?
Är det fult med grå matta till grå soffa, en vit matta skulle bli skitig direkt.
Vilket soffbord ska vi ha? Tv i sovrummet, behövs det?
Skrivbord till mina studier, skrivbord till dina datorprylar.
Delat skrivbord?
Borlänge, Säter, Hedemora? Kan man pendla Avesta-Falun?
Borlänge kanske, vi ska ju ändå bo här ett tag.
Ett tag, tills jag pluggat klart, tills du fått fast anställning.
Innan vi flyttade någonstans där man kan få barn. Är Emma ett fint namn? För vanligt kanske.
Ska vi göra slut? Ska vi ta en paus?
Jag grät inte. Sen grät du, då grät jag.
Det kändes rätt.
Vi kan ju vara vänner. Vi förösker igen.
Hej, vill du gå på dejt.
-Ja det kan vi väl.
Det blev ingen dejt. Vi blev inga vänner.
Jag har en ny, du har en ny.
Lånelöftet har gått ut nu för längesen. I lägenheterna där vi planerade vårt liv bor någon annan.
Vi skulle köpt den jävla lägenheten, sa du mellan tårarna.
Nej, eller jo. Jag vet inte.
Jag vet att jag saknar dig ibland, men oftast inte.
Hur skulle jag inte kunna sakna dig? Du var allt. Du var mitt allt och jag hade aldrig tidigare haft allt.
Inte så som vi.
Men jag tror att jag har det nu. Det var inte tänkt. Jag ville prova igen. Tror jag.
Jag vet fortfarande inte.
Jag vill inte ha dig tillbaka, det ville jag aldrig, eller?
Men jag ville försöka, det ville inte du, aldrig.
Jag offrade så mycket för det förhållande vi hade, och du bara lutade dig tillbaka.
Lutade dig tillbaka när jag valde bort allt för att vara med dig.
Du offrade inget, jag offrade allt för två jävla år.
Det skulle ju för alltid vara vi, så inget annat var värt.
Nu har jag någon som vill ha mig mer än vad jag vill ha mig själv. Aldrig har jag blivit älskad såhär.
Aldrig har jag känt mig så uppskattad.
Hans tårar är inte för att det är slut. Hans tårar är för att det är början. För att jag är hans.
Hans tårar är av glädje.
Och din present kan du hämta när du vill. Den står kvar i min bil tills du vill ha den.
Vi kunde ju trots allt vara vänner, eller?
