Så jag kom och tänka på hur supergulliga killar jag faktiskt har haft turen att träffa. Det gulligaste någon gjort för mig kan ha varit att skriva en kärlekssång. Då gick jag i åttan och kunde inte varit lyckligare. Fast, när jag gick i nian fick jag en ros lämnad utanför min dörr, det stod inte vem den var ifrån men det kom fram lite senare. Även då höll jag på att spricka av glädje.
Så ja, jag har verkligen haft tur. Dock så vet jag inte varför ingen av dessa supersnälla killar inte "dög". Jag tror att jag är lite rädd för att ha ett förhållande om jag ska vara helt ärlig. Jag tror att jag är väldigt rädd för att bli sårad, jag vill inte vara den som blir lämnad och ensam.
Har inga superroliga bilder för tillfället, men gjorde den här ljuslyktan idag. I vit spets, såklart.
