Vi var inte den roligaste, snyggaste eller stökigaste klassen.
Tänk en tråkig sam-klass.
Fast aningen bättre.
Vi var inte klassen med den bästa sammanhållningen och vi var inte klassen med dom fetaste festerna.
Vi var klassen som var prydligt uppdelad. Uppdelad på ett behagligt, överenskommet och fabulöst vis. Ingen var ensam och uppdelningen sågs aldrig som negativ. Det var en trygghet som fanns trots att klassen som helhet alltid fanns där den med.
Och jistus vilka härliga människor som jag tillbringat hela tre år med. Det har varit så värt.
Under min gymnasietid har jag gråtit så så mycket. För allt.
När jag varit glad, arg, ledsen, överlycklig,
när jag trott vi skulle ha oförberett prov, när kycklingen varit slut och när annars det absolut inte passade sig att gråta.
när jag trott vi skulle ha oförberett prov, när kycklingen varit slut och när annars det absolut inte passade sig att gråta.
Mina år på gymnasiet känns som hela livet inbakat i tre år.
Jag har fått vänner för livet, förlorat vänner, gråtit mig till sömns, blivit berusad, blivit hjärtekrossad, krossat hjärtan, blivit helt galet kär och varit i extas.
Hade jag fått göra om någonting så hade vi haft klassfest ögona bums, första veckan i ettan. Det var nog det vi var bäst på, att festa ihop. Synd att vi insåg det en knapp månad innan studenten.
Men det har varit kul, helt klart. Så tack klassen, Tusen tack för allt och lycka till allihopa.
Så återigen, tack för dessa år och jag önskar er all lycka i livet.
